Gränserna, som en gång var så tydliga och självklara, suddas ut mer och mer för varje dag som går. Likt olja på vatten flyter de omkring, utan att det går att få något grepp om dem. Ljus och mörker, ont och gott, rätt och fel ... Jag vet inte längre vad - eller vem - som är vad.

När de går känner jag mig lättad. Jag vill och behöver vara ensam. Ändå vill jag inte vara ensam när jag väl är det. Det är när jag är ensam som jag inte har något annat val än att umgås med mig själv. Vi kommer inte speciellt bra överens för stunden, jag och mig själv.

Saker och ting blir alltid smutsiga när elyser är inblandade.

Redo? Ja. Sugen på att vakenvandra inuti mina egna mardrömmar med Zance som enda livlina? Verkligen inte.

Skulle han verkligen låta mig gå vilse i mörkret? Kanske borde jag vända på frågan, varför skulle han inte låta mig gå vilse i mörkret? Hans verkliga agenda är det ingen annan än han själv som känner till.

Här är du ensam. Ensamhet föder desperation, och desperation föder ännu mer ensamhet. Ensamheten kommer att bli din undergång. Jag kommer att bli din undergång.

Tryggheten omfamnar mig likt ett mjukt moln som motar bort allt och alla som vill mig illa. Känslan är beroendeframkallande. Jag skulle mer än gärna leva resten av mitt liv hand i hand med välbehaget. Bjuda in det att bli en del av mig.

Det finns mycket man inte borde göra.” När han pratar flätar han ihop sina fingrar med mina. Ömsintheten gör inget annat än förvirrar. ”Avstår du efterrätt också, för att du inte borde?

På samma sätt som ordning inte kan existera utan kaos, kan ljus inte existera utan mörker.